Monthly Archives: September 2014

César Manrique y la palabra apagada

césar

César Manrique era un pintor del arte abstracto con éxito mundial que estaba en Nueva York. Se movía entre los artistas más grandes del momento, iba de exposiciones a fiestas en el mundo del Pop-Art y el expresionismo norteamericano. Le encantaba la cultura y el arte que había en la ciudad, y se sentía a gusto con el pulso y la libertad. Pero de repente decidió volver. Regresó a la isla donde había nacido, a la que era una ciudad pequeña y provincial y aislada, y que se llamaba Arrecife. En Lanzarote está mi verdad, escribió en su diario y volvió.

César escribió que la tierra de su isla fue lo primero que le sorprendió con su belleza, y esa tierra de su infancia se convirtió en concepciones lávicas con relieves arenosos que eran en sus propias palabras como la misma y brutal superficie de la isla. Quería llegar a su esencia, intentó captar el sentido dramático de la isla que parece duro e inhóspito a los visitantes la primera vez cuando la ven, con la tierra seca y la desnudez que choca y rechaza. No quiere ser comprendida a primera vista, escribe César: pero poco a poco uno se va descubriendo una extraña y nueva belleza escondida y difícil de digerir.

La isla estaba en un momento importante cuando volvió. Había empezado a llegar turistas y César estaba muy preocupado por el peligro de que se repitieran la voracidad de otras islas. Hacía desde entonces grandes esfuerzos, una y otra vez, con sus manos, y sus palabras, para salvar a Lanzarote de la codicia. El haber nacido en esta quemada geología de cenizas, en medio del Atlántico, condiciona a cualquier ser mediantemente sensible, escribe Manrique en uno de los textos que están recopilados en “La palabra encendida”. (…) todos los artistas que sienten la armonía y la belleza como un estado superior de la cultura instintiva tenemos el deber moral y ético de salvar por todos los medios lo que nos rodea y denunciar todo lo negativo referente a la vida (…).Él lo intentaba, y lo hizo hasta que la palabra se encendiera y pareciera un grito desesperado. Se convirtió en, como escribe Rafael Alberti, pastor de vientos y volcanes.

Volvió a Lanzarote. Y luchó por ella. Pero parece que ni su lucha, ni las leyes, consiguen conservar y proteger la tierra. A veces da la impresión de que reina más la Ley de Noche en la sombra detrás de la Ley Oficial, susurrando en oídos con ganas de escuchar de lanzarse, de coger más. Y más…De ser como sus amigos, vecinos, las otras islas; ellos también lo hacen, y más, han cogido y construido más que tú… La protección esta vista como barrera molesta que hay que saltarse. Hay que encontrar el sitio más bajo y saltarla lo más rápido posible. Siempre en el momento, a corto plazo. Y siempre hay un poquito más de tierra que era única de conquistar. Es la luz que quema y se vuelve perversa. La ambición y persistencia en la avaricia y en seguir la Ley de Noche es tan grande que llegaron a detener a un dirigente político en la cárcel por una nueva trama que había dirigido desde dentro de las rejas.

En el canal alemán de televisión WDR emitieron el documental Die kanarischen Inseln: Umweltsünder, traducido al español se llamaría “Las Islas Canarias: pecadores del medioambiente”. El equipo de televisión germana estaba asombrado viendo todas las construcciones ilegales en espacios protegidos que hay en Lanzarote, isla declarada Reserva de la Biosfera por UNESCO. En el documental visitan varios hoteles de cinco estrellas ilegales en espacios protegidos. Preguntan en las administraciones públicas cuántos de estos hoteles ilegales han sido demolidos. Ninguno, les contestan. Cuando preguntan por qué no hay respuesta.

La Agencia de Protección del Medio Urbano y Natural (Apmun) ordenó en Junio 2011 la demolición parcial de 14 chalets de la urbanización La Bufona en Arrecife, la ciudad dónde nació César Manrique. Buena parte de esta urbanización se construyó sin autorizaciones pertinentes sobre suelo rústico de protección y valor natural ecológico. Entre los dueños había dos personajes públicos de la política y la judicatura: la presidenta de un partido político en Lanzarote, y el ex-fiscal coordinador de la isla de los volcanes. En una web de humor, elagitador.com, hicieron una viñeta en la que se veía la imagen del inquilino Señor Fiscal de la casa “manifiestamente ilegalizable”, según varios informes, acompañado con un texto que decía que el fiscal iba a demoler personalmente su casa en Bufona. Explicaba que el Señor Fiscal se había comprado un kit de demolición y que quería cumplir la ley. Siguieron los responsables de la web el camino que nos preparó César. Denunciaron los atropellos a la naturaleza. Y los medios que tenían eran su ironía, su sentido de humor y sus palabras. La página web de humor fue condenada a pagar 15.000 Euros al Fiscal por herir su honor. Han pasado 14 años desde que la casa del Fiscal y la de la diputada fueron consideradas “manifiestamente ilegalizables”, y siguen sin ser demolidas.

En un discurso, pocos meses antes de morir, en la inauguración de la Fundación que lleva su nombre habló César de las memorias de su infancia, sus veranos salvajes en La Caleta, donde toda luz era de su posesión, y el Atlántico, su maestro; lección suprema y constante de entusiasmo, de pasión y de libertad. Es difícil seguir el camino que dibujó en la arena volcánica. Es difícil mantener el entusiasmo y la pasión y denunciar con palabras encendidas, o irónicas, o de humor, o cualquier tipo de palabras, los atropellos a la naturaleza y la libertad y los momentos en que La Ley de Noche con su voracidad y codicia parece reinar más que la Oficial. Intentar ser pastores de vientos y volcanes puede salir muy caro. ¡Pero hay que hacerlo! La naturaleza única en el mundo que tenemos en Canarias y que demolemos no volverá. Hay que cantar y hablar y pintar y escribir con palabras encendidas como César para que la isla no sea destruida. O otra vez silencio amordazado.

Sofia Feith

Las suecas y el sexo

chica sueca

No tenía ni idea de lo que estaban hablando los demás, lo único que existía era lo fácil que siempre era reírse con él. Los otros bostezaron y desaparecieron uno tras otro y al final solamente quedaron ella y Chano. Él habló de una novia de la isla que había tenido durante cinco años cuando era más joven y todavía vivía en casa con sus padres. La novia venía de un pequeño pueblo fuera de la ciudad y tenía que estar en casa por las noches a las diez. Solía dejarla en la puerta de su casa con el coche y luego seguía con sus amigos para ligar con turistas. Alemanas, suecas e inglesas.¿Y tu novia? preguntó Karin, que era de Suecia. Ella veía la tele en casa con su madre, dijo Chano.
“¿Estás bromeando?” dijo Karin.
Él dijo que no.

Tenían media botella de vino tinto al lado encima de la mesa y algunas ya vacías. Ella sabía que le iba a doler la cabeza el día después por beber tanto.
“Pensé en ti antes”, dijo Chano. Había un programa de estos en la tele donde la gente está sentada en un sofá en un estudio y habla de sus problemas personales y secretos íntimos delante de miles o millones de espectadores. Dijo que no solía mirar esa basura, pero tenía la tele puesta y justamente salía de la ducha cuando un tipo de su isla contó que se iba a casar con una sueca. Pero un mes antes de la boda cuando habían ido a Suecia de visita encontró su futura esposa en la cama con su padrastro. Ahora estaba totalmente hundido y no quería saber nada de ella, ni de su familia. Resulta, dijo el hombre en el sofá, que ella y su padrastro habían tenido una relación antes hacía mucho tiempo. El presentador se giró hacía el experto, que era psicólogo y también sexólogo, y que estaba sentado en el público con un micrófono. ¿Por qué pudo pasar esto justo antes de la boda? ¿Una forma de despedida? ¿Nervios? El experto en psicología y sexología dijo que no, su comportamiento era más bien un ejemplo de la visión más libre de la sexualidad en los países nórdicos. Esto había impresionado mucho a Chano (pero seguramente menos al hombre en el sofá) y dijo que fue por eso que había pensado en Karin. Quería saber si era verdad que en los países nórdicos se tomaban el sexo con tanta frivolidad:
“¿Ustedes son así en Suecia?”
Ella se rio. Más y más, no podía parar. Se rio a carcajadas con lágrimas que empezaron a salir de los ojos. Tuvo que inclinarse hacia la mesa porque le daba dolor de la barriga de tanto reírse. Al final se tranquilizó y se quitó las lágrimas con los dedos, uuuuuhh, dijo y como vio a Chano sin reírse preguntó:
”¿El psicólogo realmente dijo eso?”
“Psicólogo- y sexólogo”, dijo Chano.
“Que hacemos cosas así en Suecia.. ¿Cómo un rollo cultural? ¿Acostarse con su padrastro justamente antes de su propia boda?!”
Chan mostró que sí con la cabeza. Expectante, entendió de repente cuando vio sus ojos.

El programa de televisión con el psicólogo que también era sexólogo y que dijo que la mujer que se había acostado con su padrastro antes de casarse lo había hecho a causa de la visión más libre de la sexualidad en los países nórdicos lo vi hace años en Televisión Canaria. Hablar de culturas es difícil. Es tan fácil generalizar y simplificar demasiado, exagerar- como en el caso del experto de psicología y sexología en Televisión Canaria. ¡Pero me voy a arriesgar¡ Me voy a arriesgar a simplificar y decir que en la España de Franco y de la iglesia católica todo era justamente eso: sencillo. Las cosas eran fáciles de entender: las mujeres se podía meter por un lado en la categoría de “ La Virgen” o en la de “La Puta” por el otro. El sitio de la mujer estaba siempre en la esfera privada; se debía quedar en casa mientras que el hombre estaba en la esfera pública, en la calle. Ella era la Mujer del Sur, La Santa, La Virgen, la limpia, en casa con su madre. ¿Pero quiénes eran entonces las Otras, las sucias, las Putas? Aparte de “las mujeres de la vida” que hacían la calle en algunos barrios. ¡Las mujeres del Norte! Las turistas. Era sencillo de entender y ordenar un mundo así. Blanco y Negro. Buenas y Malas. Casa y Calle. Sur y Norte.

Eso fue sin embargo hace años. Ya la situación es más compleja. Las cosas se han complicado porque ahora las mujeres del Sur también salen. No vuelven a casa a las diez para estar con sus madres y luego sus maridos. La Puta puede, en otras palabras, ser cualquiera. Y sobre todo si va en pantalones cortitos o falditas por sitios donde no debería porque es tarde y hay poca gente y sombra…

Pero vamos a dejar de pensar en la mujer del Sur en la calle destruyendo el mundo sencillo y limpio y bien ordenado causando desorden y confusión fuera de las cortinas de su casa. Volvemos al bar donde ahora Karin y Chano son los últimos clientes y todas las botellas de vino encima de su mesa están vacías. La rodilla de él acaba de rozar a la de ella y él dice con ojos todavía radiando luz y risas:
“¿Entonces: es verdad? ¿Son así las mujeres en Suecia?¿Se podrían acostar con sus padrastros justamente antes de casarse?”
Y Karin devuelve su mirada lo más seria posible. Se siente un poco mareada, como una palpitación en el cuerpo, todo el vino que ha bebido, que lo desea. Lo fácil que siempre es reírse con él.
“Sí”, dice. “Es verdad. ¿Nos vamos?”

Sofia Feith

Sex och svenskorna

chica sueca

Hon hade ingen aning om vad de andra pratade om, det enda som fanns var hur lätt det alltid var att skratta med honom. De andra gäspade och försvann en efter en och så var det bara Chano och hon kvar. Han pratade om en flickvän från ön som han hade haft i fem år när han var yngre och han fortfarande bodde hemma. Hon kom från en liten by utanför staden och hon hade varit tvungen att vara hemma klockan tio på kvällarna. Han brukade lämna henne med bilen vid henns dörr vid tio och sen åkte han vidare med sina kompisar för att träffa turistflickor. Tyskor och svenskor och engelskor. Och flickvännen då? undrade Karin, som var från Sverige. Hans flickvän satt hemma sen hos sin mamma och tittade på tv, sa Chano.
”Nähä! Du skojar!” sa Karin. Det sa han att han inte gjorde.

De satt med en halvfull flaska rödvin och ett par urdruckna bredvid på bordet. Hon visste hon skulle få huvudvärk dagen efter av att ha druckit så mycket.
”Jag kom att tänka på dig tidigare idag”, sa Chano. Det hade varit ett tv-program där människor sitter i soffor i en studio och pratar om sina personliga problem och intima hemligheter inför tusentals eller miljontals tv-tittare. Han sa att han inte brukade titta på sådan skit men han hade tv:n på och kom precis ut ur duschen och då var det en kille från hans ö som berättade att han skulle ha gift sig med en svenska men en månad innan bröllpet när de åkt till Sverige på besök hade han kommit på henne i sängen med sin styvfar och nu var han helt knäckt och ville inte veta någonting av henne. Eller hennes familj. Det hade visat sig, sa killen i soffan, att hennes styvfar och hon haft ett förhållande för länge sedan. Programledaren vände sig till den inbjudna experten som var både psykolog och sexolog och som satt uppe i publiken med en mick. Vad kunde det ha handlat om, sådär precis innan bröllopet: kalla fötter, ett avslut? Experten i psykologi och sexologi hade skakat på huvudet och svarat att kvinnans beteende snarare handlat om de nordliga ländernas friare syn på sexualiteten. Detta hade imponerat mycket på Chano (säkert mindre på killen i tv-soffan) och det var så han hade kommit att tänka på Karin, sa han. Att de tog så lätt på det där med sex uppe i Norr, var det sant?
”Är ni såna i Sverige?”
Hon skrattade, riktigt kiknade. Det började komma tårar ur ögonen och hon var tvungen att luta sig fram mot bordet för hon fick ont i magen av att skratta så mycket. Till slut lugnade hon ner sig och torkade bort tårarna ur ögonvrån med fingrarna, uuuuuh, sa hon och eftersom hon såg att Chano inte skrattade frågade hon:
”Sa verkligen psykologen det?”
”Psykolog – och sexolog”, sa Chano.
”Att såna saker gör man i Sverige… Som en kulturell grej? Att ha sex med sin styvfar precis innan sitt eget bröllop?!”
Chano nickade. Förväntansfullt, förstod hon plötsligt när hon såg hans ögon.

Tv-programmet med psykologen som också var sexolog och som sa att kvinnan som hoppat i säng med sin styvfar innan hon skulle gifta sig gjort det p.g.a de nordliga ländernas friare syn på sexualiteten såg jag för några år sen i i lokala tv-kanalen Television Canaria.
Det är svårt att prata om kulturer. Det är så lätt att generalisera och förenkla för mycket, överdriva- som i fallet med psykolog- och sexologen i Television Canaria. Men jag vågar! Jag ska våga ta risken att förenkla och säga att i Francos och den katolska kyrkans Spanien var allt just det: enkelt. Saker och ting gick att förstå: kvinnor kunde stoppas in i kategorin ”Madonnan” eller ”Horan”. Kvinnans plats var i den privata sfären; hon borde vara kvar hemma medan mannen var i den offentliga, på gatan. Hon var Kvinnan från Söder, Helgonet, den rena, Madonnan i hemmet med sin mamma. Men vilka var då de Andra, de smutsiga, Hororna? Förutom de ”livets kvinnor”, mujeres de la vida, som alltid gått på samma gator? Kvinnorna från Norr! Turisterna. Det var väldigt enkelt att förstå och ordna en sådan värld. Svart och Vitt. Bra och Dåliga. Hemma och Gatan. Söder och Norr.

Men det var flera år sen. Situationen är mer komplex nu. Saker och ting har komplicerats för nu går också kvinnorna från Söder ut. De kommer inte hem klockan tio för att titta på tv med sin mamma. Horan kan, med andra ord, vara vem som helst. Och särskilt om hon går till platser som hon inte borde för att det är sent och det knappt finns något folk och det är skugga och hon har korta shorts och kjolar på sig…

Fast låt oss sluta tänka på kvinnan från Söder där på gatan, hon som förstör den rena och välordnade världen och skapar oordning och förvirring utanför sitt hem och sina köksgardiner (spanska regeringen har gett ut rekommendationer till kvinnor p.g.a det stora problemet med vâldtäkter att dra för gardinerna hemma och därmed provocera männen mindre). Vi går tillbaka till baren där nu Karin och Chano är de sista gästerna kvar. Hans knä har precis råkat nudda vid hennes och han säger med ögon av ljus och skratt:
”Är det sant? Är ni såna i Sverige? Skulle ni kunna hoppa i säng med era styvfäder precis innan ni ska gifta er?”
Och Karin tittar så allvarligt hon kan tillbaka, möter hans blick. Hon känner det yra, det som bultar, allt vinet hon druckit, att hon vill ha honom. Hur lätt det alltid är att skratta med honom.
“Ja”, säger Karin. ”Det är sant. Ska vi gå?”

Sofia Feith

Y vinieron como nubecitas sobre el mar

nubecitas en la orilla del mar

 

El 24 de Junio 1478 llegó Juan Rejón con sus soldados a la Isleta para conquistar la isla de Gran Canaria. Todo indica que no fue casualidad que era justamente por San Juan, el día más largo del año. Parece que los antiguos canarios celebraban la llegada del solsticio del verano. Y que los conquistadores lo sabían. El cronista de la Conquista Pedro Gómez Escudero escribió que hacían sacrificios o agüeros llamando a los magos, los espíritus del pasado, que venían como pequeñas nubes en la orilla del mar los días más largos del año. Como San Juan. El día más largo de todos: “(…) dicen que los veían en forma de nuuecitas a las orillas de el mar, los días maiores de el año, quando hacían grandes fiestas, aunque fuesen entre enemigos, i veíanlos a la madrugada el día de el maior apartamento de el sol en el signo de Cáncer, que a nosotros corresponde el día de San Juan Bautista.” Hacían grandes fiestas en honor a sus antepasados. Y cuando los antiguos canarios hacían sus fiestas dejaban las guerras y peleas y armas y las celebraban todos juntos. Se sentaban todos para beber y comer y disfrutar y luego jugaban.

Los Conquistadores conocían bastante bien la cultura y la religión de los antiguos canarios. Cristianos habían vivido durante muchos años en las islas y desde hace mucho tiempo antes de la conquista de Gran Canaria se había vendido esclavos canarios en los mercados europeos. Se sabía los detalles que podían ser interesantes para una conquista. Como el número de guerreros en cada isla y los nombres y tipos de armas que tenían. Y sus creencias. Y muy importante: las fechas y los lugares y los contenidos de sus grandes fiestas. Sabían que el día más largo del año era un día importante para ellos. Sabían que pensaban los antiguos canarios que los magos, los espíritus de sus antepasados, venían como nubecitas por el mar los días que el sol más se demoraba en el cielo.

Ese año no se podía ver a los espíritus de los antepasados como nubecitas en la orilla, sino conquistadores. Llegaron a la Isleta donde la costa no era abrupta y peligrosa e iban luego a ir andando a Gando donde habían tenido una torre. Unos años antes de la llegada de Juan Rejón a la Isleta construyó el conquistador Diego de Herrera una torre en Gando cerca de Telde. La isla era entonces todavía imposible de conquistar por medio de la fuerza abierta. Había muchos más guerreros canarios que conquistadores. Seguramente por esa razón, no por otra, firmaron un tratado de paz y de comercio. El Obispo en Lanzarote, que ya estaba conquistada, decía que era necesario construir un oratorio o torre para quedarse cuando iban de visita a la isla de Canaria. Dejaron el Fuerte llamado Oratorio con una guarnición dentro con, según el historiador José Viera y Clavijo, órdenes secretas de coger cada oportunidad de debilitar las fuerzas del país y sembrar discordia entre los isleños. Escribe Viera y Clavijo que obedecieron aquellas instrucciones maquiavélicas con exactitud. No pasó un día sin que los soldados disciplinadamente hicieron “correrías” en el entorno de la torre raptando ovejas o mujeres, todo lo que podían para molestar y dar miedo y empezar a asediar el terreno. Cuando los isleños se quejaban ante el comandante por el trato tan poco amistoso para tener un tratado de amistad veían que el Comandante lo lamentaba y decía que eso no estaba bien, que iba a castigar sus soldados, pero que nunca pasaba nada. El día después salían los soldados otra vez a sembrar terror.

No lo hacían por indisciplinados o gamberros, sino estaban siguiendo órdenes. Estaban obedeciendo la Ley de la Noche de los conquistadores. La obscena ley que daba sombra a la otra, la oficial. Allí, en la sombra, daban órdenes pronunciados en susurros, oficialmente diciendo una cosa, siguiendo un “tratado de amistad”, en la sombra murmullando en los oídos de los soldados justamente lo contrario.

Al final los antiguos canarios se hartaron y decidieron tomar la justicia por sus propias manos. Iban a liberarse de la Ley de la Noche que parecía siempre estar allí por detrás tramando en contra de todos los tratados y promesas. Cuenta Viera y Clavijo como hicieron una emboscada y cayeron repentinamente sobre treinta y cinco soldados españoles que habían salido otra vez a trabajar raptando ovejas y mujeres y sembrar terror. Los antiguos canarios mataron a los soldados y se vistieron con su ropa y cogieron sus armas. A medianoche fueron hacia Gando con ganado delante y unos canarios vestidos en los típicos tamarcos siguiéndoles gritando como salvajes. En la torre vieron lo que pensaban eran Canarios persiguiendo Europeos, imaginando que estos estaban volviendo con su botín de ganado robado del día. Abrieron rápido la puerta para recibirlos y salvarlos de los “bárbaros”. Otros canarios estaban escondidos en la arena y entraron también por la puerta abierta. La torre estaba de repente llena de canarios que apresaron a los soldados y pusieron fuego al Fuerte llamado Oratorio, quemándola hasta los cimientos.

Cuando Juan Rejón llegó a la Isleta el 24 de Junio 1478 e iba andando hacía Gando para volver a construir la torre que habían tirado y quemado los antiguos canarios años atrás (acercándose por el camino a un barranco verde llamado Guiniguada con sauces e higueras y dragos y palmeras), sabía que en la cultura de los Antiguos Canarios ese día se celebraba el solsticio, el día del año que el sol más se demoraba en el cielo. Sabía que se hacía una gran fiesta comunitaria, y que la fiesta era sagrada. Sabía que si había guerras se dejaban las armas, y se sentaban los que habían sido enemigos todos juntos a comer y beber y jugar y divertirse. Aprovecharse de una fiesta donde no podía haber guerras y peleas e invadir el país viniendo por el mar en el mismo día que venían de allí, según la tradición, los magos, los espíritus de los antepasados, como nubecitas en la orilla, no parece ser casualidad. Venir en ese justo momento era poco caballeresco, pero como eran “bárbaros” no importaba. La Ley de la Noche susurraba en los oídos que ¡ese era el momento! Era un buen momento estratégico para atacar.

 

Sofia Feith

Och de kom som små moln över havet

nubecitas en la orilla del mar

Den 24:e juni 1478 kom Juan Rejón till Isleta, i norra delen av vad som idag är Las Palmas, med sina soldater för att erövra ön Gran Canaria. Det verkar inte ha varit en tillfällighet att det var just den 24:e juni, San Juan, midsommarafton, årets längsta dag.  Ur-kanarierna kallades de folk från norra Afrika som hade bott pâ ön så länge att de glömt varifrån deras förfäder en gång kommit, och allt tyder på att de firade sommarsolståndet. Och att erövrarna visste om det. Erövringens officiella krönikör, Pedro Gómez Escudero, skrev att de offrade och såg förebud och kallade på ”los magos”, andarna från förr, som kom som små moln vid havskanten i gryningen årets längsta dag, den dag som var San Juan Bautistas (helige Johannes Döparens). På årets längsta dag hade ur-kanarierna en stor fester tillsammans, även om en del av dem var fiender och i strid. När de hade fester lade de bort sina vapen och alla satte sig tillsammans för att dricka och äta och sen tävla och leka.

Erövrarna kände till ur-kanariernas kultur och religion väl. Kristna hade bott på öarna under många år och man hade sen tider långt innan erövringen av Gran Canaria sålt kanariska slavar på europeiska slavmarknader. Man visste mycket väl om de detaljer som skulle kunna vara intressanta för att invadera deras land. Som antalet krigare på varje ö och namnen på och typer av vapen som de hade, deras tro och de datum och platser som hade betydelse. Och innebörden av de viktigaste festerna. De visste att årets längsta dag var en viktig dag för dom. De visste att ur-kanarierna trodde att los magos, deras förfäders andar, skulle komma över havet och synas som små moln vid havskanten den dagen på året som solen dröjde sig kvar längst på himlen.

Det året syntes inte deras förfäders andar vid havskanten, utan erövrare. De kom till Isleta, där kusten inte var brant och farlig, och gick mot Gando, ungefär där flygplatsen är nu, där de haft ett torn. Några år innan Juan Rejón kom till la Isleta byggde erövraren Diego de Herrera ett torn vid Gando nära Telde. Ön var då fortfarande omöjlig att ta över med öppet våld. Det fanns betydligt mer kanariska krigare än soldater. Antagligen av den anledningen, mer än någon annan, skrev de spanska erövrarna under ett freds- och handelsavtal. Biskopen på Lanzarote, som blivit erövrat över sjuttio år tidigare, hade sagt att det var nödvändigt att ha ett kapell eller ett torn som de kunde övernatta i under sina besök på Gran Canaria. De lämnade fortet som kallades kapell med en garnison inuti med, enligt upplysningstidens store historiker José Viera y Clavijo, hemliga order om att ta varje möjlighet till att försvaga landets styrkor och sprida osämja bland öborna. Viera y Clavijo skriver att de lydde dessa machiavelliska instruktioner till punkt och pricka. Det gick inte en dag utan att soldaterna disciplinerat gjorde räder runt tornet där de rövade bort kvinnor och boskap och gjorde allt de kunde för att ofreda och sprida skräck och börja belägra terrängen. När öborna klagade inför kaptenen på detta ofredliga bemötande, särskilt med tanke på att de hade ett fredsavtal, verkade det som om kaptenen beklagade sig och sa att det inte var bra, att han skulle straffa sina illvilliga soldater. Men det hände aldrig någonting. Dagen efter gick soldaterna ut igen för att röva och sprida skräck.

De gjorde det inte för att de var illvilliga eller ligister, eller ens odisciplinerade, de följde order. De följde erövrarnas Nattlag, den obscena lag som skuggade den officiella. Där, i skuggan, gav de order som sas i viskningar. Officiellt sa de en sak, följde ett ”fredsavtal”, i skuggan mumlade de i soldaternas öron precis det motsatta.

Tillslut tröttnade ur-kanarierna och bestämde sig för att ta rättvisan i egna händer. De skulle frigöra sig från Nattlagen som alltid verkade vara där bakom, konspirerande mot alla avtal och löften. Viera och Clavijo berättar om hur de gjorde ett bakhåll och kastade sig över trettiofem spanska soldater som hade gett sig ut igen för sitt dagliga arbetspass utanför murarna (då de förväntades röva bort kvinnor och boskap och sprida skräck). Ur-kanarierna dödade soldaterna och klädde på sig deras kläder och tog deras vapen. Vid midnatt begav de sig till Gando med djur framför och några kanarier klädda i typiska tamarcos, fårskinn, som förföljde dom skrikandes (extra högt!) som vildar. I tornet såg de det de trodde var kanarier som förföljde europeer och de antog att dessa var på väg tillbaka med dagens lott av stulna får. De öppnade snabbt porten för att ta emot dom och rädda dom från “barbarerna”. Andra kanarier var gömda i sanden och tog sig också in genom den öppna porten. Tornet var plötsligt fullt med kanarier som tog soldaterna till fånga och satte eld på fortet som kallades för kapell, brände ner det till grunden.

När Juan Rejón kom fram till Isleta den 24 juni 1478 begav han sig mot Gando för att återuppbygga tornet som ur-kanarierna hade brännt ner flera år tidigare. På vägen gick han förbi en grön dalgång som hette Guiniguada med fläder- och fikon- och drakblodsträd och palmer. Det berättas att han fick en uppenbarelse av Santa Ana och stannade där och grundade det som skulle bli staden Las Palmas istället för att fortsätta mot det nedbrända tornet vid Telde. Men det viktiga här är inte om han slog sitt läger vid det som var Telde eller det som skulle bli Las Palmas. Det viktigaste är att Juan Rejón med all säkerhet visste när han kom med sina skepp, och började vandringen från Isleta, att den dagen i ur-kanariernas kultur firade man sommarsolståndet, årets längsta dag. Och det firades ordentligt. Han visste att de hade en stor fest alla tillsammans och att den festen var helig: om det var krig lade man vapnen ifrån sig och de som var fiender satte sig tillsammans för att äta och dricka och ha roligt. Att utnyttja en fest där det inte fick förekomma krig och vapen och invadera ett land kommandes från havet samma dag som det enligt traditionen fanns en djup tro på att los magos, andarna från förr, skulle göra det verkar inte vara en tillfällighet. Att komma just i det ögonblicket var inte särskilt ridderligt, men eftersom det bara var ”barbarer” spelade det ingen roll. Nattlagen viskade i öronen att det här var rätt ögonblick! Det var strategiskt sett det bästa tillfället att attackera. Så började erövringen av ön Gran Canaria.

Sofia Feith

Suecia, el tigre avergonzado

10444752_757860530930865_6109232500961892883_n

 

Llevo más de diez años viviendo fuera de Suecia. Para mi Suecia es celebraciones de Santa Lucía en la iglesia con velas en el pelo y lussekatter. Es una canción de verano cantada en sueco y el Día Nacional con la bandera sueca en formato mini puesta en un kanelbulle, un dulce de canela. Suecia es pintar hombrecitos de nieve y pájaros de invierno con niños que hablan sueco con acento y nunca los han visto de verdad. Suecia es celebrar Midsommar, el solsticio de verano, con palmeras y un montón de rubios sin mosquitos al lado de una piscina en Gran Canaria con tarta de fresa y flores en el pelo y albóndigas congeladas compradas en IKEA. Brindamos por otro Midsommar, papas recién cogidas y arenques, como si el tiempo hubiera parado, canta Jocke Berg en la canción Suecia del grupo sueco Kent.

Tengo una gemela que vive en Estocolmo, y Suecia para mi hermana es a lo mejor veganos y mujeres que no quieren a hombres sino a otras mujeres. Estuve en Estocolmo tres días para renovar mi pasaporte y me parecía que Suecia era silencio y frío. Parecía vacío y abandonado el corredor donde vivía mi hermana. Nunca vi a alguien allí. Las guaguas salían a tiempo y la gente parecía discreta. Había tofu y leche fresca ecológica y falafels y café de comercio justo en todos los supermercados. En Åhléns te preguntaban en la caja si querías redondear hacia arriba y regalar la vuelta a Medicos Sin Fronteras. “Sí, claro”, dijo la joven sueca con pelo castaño que estaba delante de mí en la cola.

Suecia era todavía silenciosa y fría y en sosiego, parecía que todavía no gritaban y hablaban de las cosas. Los padres y las madres se sentaban en cuclillas en la calle para hablar y escuchar a sus hijos mirándolos a los ojos. Los niños que veía en Estocolmo tenían pelo largo y fino y desarreglado que salía por debajo de las gorras. Y guantes y bufandas y piel blanca. Parecían silenciosos como sus padres. Cuando el silencio asusta, canta Kent. Cuando lo serio se convierte en broma. Suecia, Suecia, querido amigo. Un tigre avergonzado. Sé cómo se siente.

El cielo está alto y azul en Estocolmo, el sol brilla. Hay nubes blancas y el aire está frío cuando abro la puerta que da al balcón cerrado con vidrio de mi hermana. Alguien rompió el cristal en la parte baja, unas líneas azules y finas marcan la herida de la ventana. La alfombra rosa florida está fría y mojada. No hay nada aparte de huevos ecológicos caducados y un tarro de mango chutney y tomates cherry en la nevera. Tiene leche de soja también, por cierto, no está caducada, pero huele extraño. Por todas partes hay libros. Novelas y libros feministas y sobre mujeres jóvenes que se hacen cortes en los brazos para sentir algo y son agresivas y se quieren suicidar, libros viejos de la universidad. Un DVD encima de la mesa con un monólogo de humor en defensa de los años 90, la generación irónica. Mi hermana lleva consigo chicas que no comen y guardan silencio porque sus cuerpos son los que nos hablan y están desapareciendo, chicas que se cortan y podrían gritar chúpame el coño aunque quieren sentir y que alguien les diga que le gustó sus magdalenas. Es también la Suecia que mi hermana ve pero yo no.

En su baño está una revista de Greenpeace, otra de Amnistía Internacional y dos de psicología. En la portada de la revista ecologista hay una imagen de una joven finlandesa rubia que es bióloga marina y que fue arrestada cuando intentó defender el Antártico de una empresa rusa de petróleo. Y pienso: ¿ha sido Suecia alguna vez eso? Después de haber vivido diez años fuera de mi país- en un barrio donde muchos de los que viven a mí alrededor no tienen dinero para pagar la luz y el agua y luchan para tener algo de comer y para no ser echados de sus casas que se están cayendo y terminar en la calle, ¡y eso es un paraíso turístico, es Gran Canaria, es Europa!– lo que es Suecia me viene encima. La Suecia que veo es televisiones grandes de 3D y suecos que compran barcos y casas de verano para sí mismos y ordenadores y e-pads y móviles a sus hijos. Gente que decora su segunda casa con colores bonitos y con muebles nuevos y transmiten a sus hijos el miedo de que alguien les robará sus bicicletas. Veo bolsas llenas de cortinas y cerámica para adornar las paredes y pienso que no era así como me educaron. Esta Suecia es más fría que la que recordaba con las luces de Lucia, y las flores de Midsommar, en el pelo. ¿A quién le importa como las noches se van? canta el cantautor sueco Cornelis Wreeswijk en “Algunos van en zapatos rotos”: Si solamente me dejan mantener mi cara. Escondida en el pelo de mi amor. Escondida en el redondeo solidario en la caja de Åhléns.

Me gustó ver imágenes en Internet de miles de suecos que salieron a la calle para manifestarse contra un partido nazi. Suecia, Suecia, querido amigo. A lo mejor a final nos importa cómo se van las noches. A lo mejor no está tan frio y silencioso. A lo mejor el tigre puede ir con la cabeza alta y rugir. A lo mejor hemos aprendido a gritar.

 

Sofia Feith

PD: Después de haber leido el texto mi amiga sueca Lina me escribió: Queridísima Sofia, aqui hay calor y amor y una puerta abierta para tí y los tuyos. ¡Ven y corre descalza en nuestro floreciente jardín y deja nuestros niños subir los manzanos juntos! Mis hijos no son ni silenciosos ni limpios y aqui gritamos bastante.. Sobre creer y esperanza y cambio.
Yo la contesté: La distancia distorsiona imagenes y por supuesto tu imagen de Suecia es igual, o más, verdadera que la mía. Es realmente también la mía. ¡Gracias por ayudarme recordar!

Sverige, Sverige älskade vän

10444752_757860530930865_6109232500961892883_n

Det var över tio år sen jag bodde i Sverige nu. För mig är Sverige Lucia-tåg i kyrkan med ljus i håret och lussekatter. Det är Den blomstertid nu kommer och nationaldagen med svenska flaggan i miniformat instucken med tandpetare i en kanelbulle. Sverige är att rita snögubbar och vinterfåglar med barn som pratar svenska med brytning och aldrig har sett dom på riktigt. Sverige är att fira midsommar med palmer och en massa blonda människor utan mygg nere vid en pool på Gran Canaria med jordgubbstårta och midsommarstång och blommor i håret och frysta köttbullar köpta på IKEA. Vi skålar för en midsommar till, färsk potatis och sill, som om tiden stått still, sjunger Jocke Berg i Kents ”Sverige”.

Jag har en tvillingssyster som bor i Stockholm, och Sverige för min syster är kanske veganer och kvinnor som inte älskar män utan andra kvinnor. Jag var i Stockholm tre dagar för att förnya mitt pass och jag tyckte Sverige var tyst och kallt. Det såg tomt och övergivet ut i korridoren där min syster bodde. Jag såg aldrig någon där. Bussarna gick i tid och folk var lågmälda. Det fanns tofu och ekologisk färsk mjölk och falafels och rättvisemärkt kaffe i vilken matvarubutik som helst. Pà Åhléns frågade de i kassan om vi ville jämna av uppåt och skänka till Läkare utan gränser. “Ja, naturligtvis”, sa den unga svenska, mörkhåriga tjejen före mig.

Det var fortfarande kallt och tyst och stillsamt i Sverige, man verkade fortfarande inte prata och skrika om saker och ting. Mammorna och papporna satt ner på huk på gatan och såg sina barn i ögonen och lyssnade på dom. Barnen som jag såg i Stockholm hade långa ruffsiga, tunna hår som stack ut under mössorna. Och halsdukar och vantar och vit hud. De verkade tysta och stillsamma som sina föräldrar. När tystnad skräms, sjunger Kent. När allvaret har blivit ett skämt. Sverige, Sverige älskade vän. En tiger som skäms. Jag vet hur det känns.

Himlen är hög och ljus och blå i Stockholm, solen skiner. Det är vita moln och kallt i luften när jag öppnar dörren till min systers lilla inramade balkong. Någon har krossat glaset på nedre delen av glasväggen, det strävar små blå linjer upp från sàret. Den rosa blommiga mattan är kall och blöt. Det finns ingenting förutom utgångna ekologiska ägg och en burk mango chutney och körsbärstomater i kylskåpet. Hon har sojamjölk också, förresten, datumet är inte utgånget, men den klumpar sig. Överallt är det böcker. Feministböcker och böcker om unga kvinnor som skär sig och är aggresiva och som vill ta livet av sig, skönlitteratur och gammal kurslitteratur och Henrik Schyfferts “The 90th- ett försvarstal” på film framme på bordet. Hon bär med sig flickor som inte äter och är tysta för deras kroppar försvinner och det är de som talar åt dom, flickor som skär sig och skriker fitta och vill känna och att någon ska säga att deras lussekatter var goda. Det är också det Sverige min syster ser men inte jag.

Inne på hennes toalett ligger en tidning från Greenpeace, en från Amnesty och två psykologtidningar. På framsidan av tidningen från Greenpeace är det en bild av en blond finsk tjej som är marinbiolog och som greps när hon försökte försvara Antarktis mot ryska oljeföretag. Och jag kommer på mig att tänka: har Sverige nàgonsin varit det? Efter att ha levt tio år utomlands – där många av de som bor runt omkring mig inte har pengar till att betala el och vatten och kämpar för att ha något att äta och för att inte bli utslängda ur sina fallfärdiga hus och hamna på gatan, och det är ändå ett Turistparadis, det är Gran Canaria, det är Europa!– slår Sverige emot mig. Det Sverige jag ser är stora tv-apparater i 3D och människor som köper båtar och sommarhus till sig själva och datorer och paddor och telefoner till sina barn. Svenskar som inreder sin andra bostad i fina färger och med nya möbler och ger till sina barn rädslan för att någon ska ta deras cyklar. Jag ser kassarna fulla med gardiner och keramik och tavlor att pryda väggarna med och jag tänker att det var inte så jag blev uppfostrad. Det är kallare och tystare än jag minns i Sverige utan lucialjus och midsommarblommor i håret. Vem bryr sig om hur nätterna far? sjunger Cornelis Wreeswijk i ”Somliga går med trasiga skor”. Bara jag får ha mitt ansikte kvar. Dolt i min älsklings hår. Dolt i avrundningen uppåt i kassan pà Åhléns.

Det kändes skönt att se bilder på Internet av tusentals svenskar som går ut på gatan och demonstrerar mot ett nazistiskt parti. Sverige, Sverige älskade vän. Kanske bryr vi oss ändå om hur nätterna far. Kanske är det inte så kallt och tyst. Kanske tigern kan börja bära huvudet högt och ryta. Kanske har vi lärt oss att skrika.

Sofia Feith

PS: Efter att ha läst texten skrev min svenska vän Lina till mig: Älskade Sofia, här finns värme och kärlek och en dörr som står öppen för dig och de dina. Kom och spring barfota på vår grönskande gård och låt våra barn klättra i äppelträden tillsammans! Mina ungar är varken tysta eller rena och här skriks en hel del… Om tro hopp och förändring!

Jag svarade: Avstånd förvränger bilder och naturligtvis är din bild av Sverige minst lika sann om inte sannare än min. Egentligen är det ju också min. Tack för att du hjälpte mig komma ihåg!